Kilimanjaro

”Snön på Kilimanjaro” heter Ernest Hemingways mest berömda ­novell. Om någon ny ­Hemingway är på väg till Afrika får han skynda sig: snön på Kilimanjaro är snart borta.

För människorna som bor vid foten av berget är det obegripligt. Snön och isen har alltid funnits högt däruppe på toppen. Ofta är den insvept i moln, men ibland delar de på sig och luften klarnar kring bergets hätta. De två glaciärtungorna är kritvita och när solen går ner på kvällen sveps slättlandet i mörker och toppen nästan 6 000 meter upp verkar självlysande.

Den som aldrig har mött riktig fattigdom förstår inte vad den innebär. En kamp från födseln till döden för att få vatten och mat. Man lever ur hand i mun och att någon gång kunna spara några ören kräver heroiska strapatser eller snillrik påhittighet.

En karl som kämpar för tillvaron varje dag kan inte följa med i debatten om något så svårfångat som långsamma förändringar i klimatet.

Ändå är det alldeles konkret här. Bernard och jag står och pratar på en brant ner till Whonafloden. Den får sitt vatten från glaciären på Kilimanjaros topp. Det vet inte Bernard. Han tror att flodens vatten kommer från regn och ­eftersom nederbörden varit så dålig de senaste åren...

Han visar var vattenlinjen gick för elva år sedan, fyra, fem meter över den nu­varande. Det är synd att ­kalla Whona för en flod: den har blivit en brun, gyttjig å.